Nelly Åhlander

Jag och min allra bästaste syster. Ella. När jag va 6 år gammal älskade jag henne lika mycket som mamma. Vi va som tvillingar. Vi träffades hela tiden. Hon är född 3 dagar efter mej å ända sen den dagen hon föddes har jag älskat henne, jag har vart hennes storasyster, hon min lilla. Sheet vilka minnen, kommer ihåg sjukt mycke mer än vad jag borde. Saker som är så enormt kul. Kommer ihåg, exakt hur det luktade i deras hus. Exakt hur set såg ut. Vi båda gick på månen, VÅRAT dagis. Bara hon som jag fortfarande har kontakt med som gick där. Vi skulle börja skolan. Jag började på en annan skola än henne. Jag fick nya vänner, hon oxå. Men vi visste att det alltid skulle vara hon och jag. Två år senare, fick jag höra att hon skulle flytta. Min andra halva, min syster skulle flytta. Inte en kilometer inte en mil, inte två, utan typ 50. 50 mil? Å då tog det en evighet att åka till Uppsala. Visste inte hur jag skulle klara mig utan henne. Skulle hon kanske glömma bort mig? Jag kommer fortfarande ihåg hur jag grät. Varje dag! Jag träffar henn bara på loven. Längtar efter henne så sjukt ofta. Nu 5 år senare, känns allt som förut igen. Jag saknar henne fortfarande men jag träffar henne. Trottsallt, ganska ofta. Och stunderna med henne är grymma. Det är som att vi fortfarande sitter ihop som tvillingar. Inget awkard emellan lixom. Jag vet att hon alltid finns där och alltid kommer att göra, hon vet att jag alltid finns där och alltid kommer att göra.